Den borgerliga transcenderingen
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Sverige följer den europeiska trenden. I land efter land så faller den konventionella politiken i händerna på den nya tidens rörelser. I Österrike så skyr varken borgerligheten eller socialdemokratin tanken att bilda regeringar tillsammans med det nationalistiska partiet FPÖ, i Ungern så formar Viktor Orban och hans parti Fidesz ett nytt, nationalkonservativt narrativ för den politiska dagordningen och i Frankrike och Italien så stormar högerpopulistiska krafter fram och röner framgångar i parlaments och presidentsval. Sverige har länge hamnat på efterkälke när det kommer det denna utveckling. Idag är den politiska omdaningen ett faktum.
I svallvågorna efter 2018's fadäs till val så står det klart att det mest aktuella för den politiska diskursen är den svenska identiteten och därmed så följer i vanlig ordning debatten om invandringen.
Den svenska borgerligheten söker med ljus och lykta efter perspektiv. "Vad är svensk borgerlighet, vad ska vi vara och vad har vi alltid varit?" är frågor som de politiska partierna med den ideologiska hemvisten har frågat sig under lång tid.
Efter Januariavtalet, som trädde i kraft 2019, så står det klart att de två partierna Centerpartiet och Liberalerna ser en mer självklar grund tillsammans med det vänstra blocket bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet med villkorat stöd av Vänsterpartiet. Varför? Priset för en borgerlig regering var för stort att betala, nämligen att göra sig beroende av passivt stöd från Sverigedemokraterna. Kanske för att man såg att det passiva stödet kunde komma att på sikt göra sig aktivt och det var ett löfte som man gett väljarna att aldrig göra sig beroende av. Detta trumfade Annie Lööfs löfte att aldrig göra sig beroende av Socialdemokraterna, vilket i sig är en spagat som är svår att genomföra i praktiken.
Ända sedan dess så har de två borgerliga partierna på högerkanten flyttat fram sina positioner och blickat åt höger. Man har successivt suddat ut gränserna till den högerpopulistiska myllan där Sverigedemokraterna renderar sitt största stöd. Detta har skett genom sporadiska närmanden till diverse så kallade alternativa medier som exempelvis högerpopulistiska Nyheter Idag, men även rasideologiska SwebbTV, där det moderata kommunalrådet Michaela Fletcher nyligen figurerade. Detta belyser återigen det faktum som borgerligheten vägrar att inse. Man är vilse.
Även den direkta framtoningen i propaganda och utspel tycks ha förändrats radikalt. Där Centerpartiet och Liberalerna tampas med att framstå som alternativ för den borgerligt sinnade som vill delegera marknaden till fria aktörer på bekostnad av regeringens alltmer urvattnade socialdemokrati så kämpar Moderaterna och Kristdemokraterna lika hårt för att utforma den nya och mörkblå borgerligheten, som på sikt ska ta över Sverigedemokraternas position som alternativ för den som inte vill ha mer invandring och som ställer sig skeptiskt till övriga progressiva reformer. Detta har skett till ett pris på den borgerliga integriteten.
Det är svårt att se någon direkt skillnad mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna idag.
När den kristdemokratiska ledaren Ebba Busch glatt poserar med en födelsedagshälsning från Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson så väcker det ont blod i många läger.
När Moderaternas Ulf Kristersson säger att han värderar Sverigedemokraterna som ett parti med andra intentioner än tidigare så är det många som rynkar på pannan. Varför? Det är vagt.
Det är ingen som vet exakt vad det är Moderaterna och Kristdemokraterna faktiskt menar med sina närmanden till Sverigedemokraterna eller vad de menar med att de kan tänka sig att göra upp i "vissa frågor" och vad det innebär på sikt, men klart står att den tidigare Moderatledaren och statsminister Fredrik Reinfeldts ord om att "inte göra oss beroende av Sverigedemokraterna" är som bortblåst.
TEXT: Axel Eklind