Kulturrelevant eller rent genant?
I höstas så hurrades det vilt i media och bland folket då det meddelades att Melodifestivalen åter skulle sändas och att även Eurovison var inplanerat att åter göra entre i televisionen.
Vad är egentligen syftet med den här tävlingen och vilka är det som tittar på den?
Under lång tid så har musikproducenter mer och mer börjat förhålla sig till givna formler för hur slutprodukten ska låta. Konsekvensen har blivit att "ju fler kockar, desto sämre soppa"-syndromet har uppenbarat sig på internationell nivå. Allting låter exakt likadant. Ingen vågar stå ut, ingen vågar vara kreativ och ingen vågar vara trendsättande.
Marknaden har förvandlats till ett neurotiskt och antiintellektuellt inferno, där den politiska korrekthetens förhållningsregler för tonalitet och karaktär i vanlig ordning kryddas med en översittarmentalitet. Ett exempel på detta är popartisten Billie Eilish, som hyllades för sin "egna stil", och som direkt, när hon förflyttade sig åt ett håll som den samlade kritikerkåren ogillade, blev ifrågasatt, trots att kritiken berörde hennes faktiska konstnärliga verk väldigt lite.
Vi ska stöpas om, vi ska lagras och vi blir gamla innan det där sju-minuters-introt till Pink Floyds "Shine On You Crazy Diamond" är slut. Vi hinner inte med det där. Det finns ingenting i vår samtid som ger utrymme för en genuint åskådning av något slag, för så fort som någon ger uttryck för det som kan tänkas gå emot konsensus så är vi alla där och trycker ned vederbörande i skorna och musikvärlden är inte ett undantag. Man kuvar sig. Man börjar rucka på sina principer och accepterar medelmåttighet.
Jag tycker synd om den som på fullaste allvar tycker att Melodifestivalen är roande och har bra låtar, om vederbörande inte innehar en ålder under tio, för likt barnsånger så finns det absolut ingenting bakom den färgglada fernissan.
I en tävling där det redan är illa ställt med hjärnceller, så har nu house-musiken blivit ett återkommande inslag i tävlingen. Avicii är vi många som sörjer, men att försöka sig på att införliva den typen av genre i en tävling med den här typen av människor som deltar är absurt.
Tim "Avicii" Bergling var unikum i en värld som vanligtvis föraktar genuinitet. Varför? Jo, för att det är en värld full av narcissister, som trivs väl med den uppdiktade villfarelser om hur man kan köpa lycka och kärkek. Bakom det dansanta, elektroniska dunket finns en djup och filosofisk vävnad, som kan få den som varit ute och dansat och haft trevligt en varm sommarkväll att falla in i en djup tankeverksamhet på bussen hem från festen. Där har vi det dualistiska förhållandet mellan glädje och melankoli, som förs samman i en euforisk cocktail av känslor. Jag hör absolut ingenting av detta i Joy Debs eller Thomas G:sons musik.
TEXT: Axel Eklind